test-o-rama

Test 4 – Enchanted Arms – Xbox 360

Mangarollspel till nya krysslådan? Måste testas!

Japanska rollspel brukar vara reserverade för Sonys och Nintendos konsoler, men för att få japanerna att rycka till och skaffa en spelmaskin tillverkad i väst pressades detta kulörta lir fram.

Efter att ha tuggat sig igenom Oblivion, och förhoppningsvis även dess faecesbruna föregångare Morrowind, är det inte helt osannolikt att den xboxtrogne suktar efter sushidoftande rpg med spretfrillor av färgblinda utvecklare. Det är något speciellt, lite tjusigt, men framför allt vrålautistiskt med dessa asociala levlingshistorier. Nuförtiden när alla, inklusive fan och hans moster, är ute på den vilda webben och muppar runt i Blizzards WoW-värld istället för att frisera sig och skaffa sig ett vettigt arbete, kommer den här gammeltackan som bra omväxling.

För att poliklinist häva WoW-beroende är det indicerat med ett par timmar Guitar Hero 2 per dag efter någon veckas nedtrappning medelst Enchanted Arms.

simg_t_l19513215571151536765jpg500.jpg

Story: Det handlar om golems, ett stort krig, rädda världen och en massa annat fjams som man lätt glömmer bort. Ingen revolutionerande story direkt. Vad som däremot överraskar och livar upp är den underbart puckade dialogen. Troligen översättningsmissar staplade på hög, men trots allt väldigt underhållande. Ibland blir det lite väl mycket ”Dude Where Is My Car?” över det hela, men det skadar inte att spelet sticker ut på åtminstone ett plan. Man blir först och främst engagerad i de olika karaktärerna som är till synes plockade ur någon slags speedad sitcom.  

Grafik: No more, no less. Funkar, men bjuder inte på några direkta under. Det sticker ibland i ögonen p.g.a. de grälla färgerna som troligtvis kombinerats av någon utan vare sig vett eller sans, men framför allt utan känsla för färgkoordinaiton. Bandesignen har sina begränsingar, funkar bra i hi-techmiljöerna, men blir rätt så tråkig när det kommer till de mer organiska platserna på kartan. Den stora behållningen är alla monsterknuttar i form av s.k. golems som man kan införliva i sitt partaj. De senare finns det en uppsjö av som har formgetts av mer eller mindre inspirerade designers. 

Ljud: Final Fantasy ripoff så det visslar om det. Från bakgrundsmusik till trudelutten som spelas efter en framgångsrikt avklarad slagmålsomgång. Fjantigt, klent, men fyller sin funktion.  

Spelmekanik: Om man vill förflytta sig i spelvärlden är det ett förbannat springande som gäller. Efter ett tag dyker behändiga teleporterplattor upp så att man slipper de vråltradiga transportsträckorna som till en början är rätt så påtagliga. Världskarta då? Nej, det verkar som att dessa inte är på modet längre, och det är rena dyngan. Trots att de skänker i övrigt linjära historier en fuskigt falsk känsla av frihet så lyser de med sin frånvaro i det här spelet.

Levlar gör man som en tok. Med level kommer skill-points och med dessa kommer ytterligare möjlighet att sända kanonmat in i evigheten.

Fighterna, under vilka fienderna skall tuktas och läras tugga bult, är samma dynga som i de flesta rpg från solens rike. Man må ha en grid som man kan flytta runt sina kraftkarlar i, men det bjuder bara på begränsad variation. Man kan välja mellan ett antal olika attacker och … yada, yada. Same shit different game.

Hållbarhet: Det tar sina modiga 60+ linjära timmar att kravla sig igenom spelet. Repetitivt som skam, ibland lite träigt, men även meditativt mysigt för den levlingstörstande. Levlandet är såpass påtagligt att man efter dryga 50% av spelet öppnar en ren levlingsgrotta på 13 nivåer. Striderna har som sagt var ”välsignats” med ett tämligen oudda upplägg och passar alldeles utmärkt efter en hård helg på krogen.  Det största problem man stöter på är inte svårighetsbaserat utan tålamodsbaserat. Upplägget är nämligen på tok för enformigt för att man egentligen skall orka. Råkar det nu vara så att ens humör råkar vara i harmoni med spelets så är det bara att köra, annars kommer det vara lidande i mängder.

Slutkläm: Hyfsat fantasilöst, med lysande dialog och en bakgrundsstory som är lätt sövande, men som räddas av intrigspel och samspel karaktärerna emellan.

Betyg: 3/5

Annonser

juni 23, 2007 Posted by | Spel | Lämna en kommentar

Test 3 – Guitar Hero II – XBOX 360

guitar_hero2.jpg

Musikspel? Är inte det fjams som enbart hör hemma på den stackars PS2:a som bedrövligt nog hamnat i ett Datedoftande flickrum? Är det inte något som en gamer av rang fnyser åt samtidigt som han stampar sönder ett par Buzz-kontroller och stryper flickvännen med sladden till en Singstarmikrofon?

//Dansmattor lämnas åt sidan i detta resonemang då detta är mången pizzafrossande spelnörds enda möjlighet till hedervärd motion. En investering på knappa 1000 sek kommer att ge avkastning i form av uteblivna hjärtsvikter och insulinförskrivningar.//

Inte längre! Folket på Harmonix har välsignat oss med metal i spelform. Gitarronani för den som inte vill slita sina fingrar blodiga mot strängarna på en vanlig elgura och inte heller har den musikautistiskes lustfyllda förhållande till noter.

Konceptet är som följer: För 0.75-tusen kronor får man en gitarrkontroll, ett styck speldisk och två ark lagom rockiga stickers att smycka instrumentet med.

Hårdvaran: X-plorer handkontroll utformad som en mindre kopia av något slags Gibsonspektakel. Trådlös? Nej, dessvärre inte. Att man har mage att släppa ytterligare ett kabelanslutet jox till den slimma 360:n är något som inte kan tolkas som annat än en ren förolämpning mot konsolens trådlösa själ.

På halsen finner man fem olikfärgade knappar som nog hade mått bättre av att inte ha samma plastfärg och karaktär som duplolego. Lite metallic kanske? På gitarrkroppen i höjd med mickarnas placering finns ett svart strängsubstitut i form av en plastflärp som kan slås upp och ner. Vid basen hittar man en litet kontrollkit med digitalt styrkors, det gröna krysset, samt start- och backknapp. Hehe, och en whammybar, hehe. Maohahahaha!

När man för första gången slänger på sig eländet känns det lite muppigt och flashbacks från leksaksintrument på dagis susar förbi – inte särskilt metal!

bundle.jpg

Spelet:I grunden så skiljer sig inte konceptet så mycket från mindre värdiga musikspel. Man skall hålla nere toner och ackord med hjälp av knapparna på halsen samtidigt som man plågar fejksträngen. Detta skall i sin tur synkas med de olikfärgade pluttar som flyter längs en virtuell gitarrhals mot en… Näe det är verkligen helt retarderat att försöka beskriva undret i text när man kan se hur det ser ut på riktigt här. Fast så här grym blir man nog aldrig såtillvida man inte lider av aspergers.

Det är snyggt, ljudet är på topp och livet leker. Efter en stunds lirande har man helt förträngt kontrollens plastighet och samtidigt fångats av satans metalklor. Som grädden på moset eller pommesen till pajen, om man så önskar är spelets lysande Starpowermanöver. För att maxa ut sin poäng och våldföra sig på highscorelistan reser man gitarrhalsen 90 grader när man spelat nog antal stjärnsmyckade toner. Detta medför att skärmen blinkar blått och slickas av blå helveteslågor samtidigt som man kan få upp till 8 gånger standardpoängen för varje lyckat anslag.

Musiken: 70+ låtar, Nirvana, Reverend Horton Heat, Alice Cooper och Megadeth för att nämna några. Lite mer döds hade varit på sin plats, men ibland får man faktiskt nöja sig med en hyfsat grym låtvariation. Synken mellan figurerna på scen och musiken är godkänd, trots att sångaren nog kunde variera sin stil lite beroende på vilken låt som liras.

Multispel: Om du nu råkar ha en vän eller flera är unisont mangel en höjdare. När man spelar ”back to back” ,där den ene kör basgången och du med Yngwiekomplex roddar upp solandet, tas termen grupprunk till tidigare oanade höjder. Till råga på allt måste man tajma resningen för att få till en gemensam starpower.

Hållbarhet: Tror att det mest hänger på kontrollen. Någon gång måste den slås sönder över lämpligt dött objekt eller husdjur och då är det finito. Det finns fyra svårighetsgrader: Easy, Medium, Hard och Expert. På Easy använder man bara tre av de fem tonknapparna och tempot är ganska makligt. Detta till trots stöter man initialt ofta på patrull. Färdighetsbetyget i form av stjärnor, 1-5, måste maxas, och kan knäckas hårt om man får 100% träffade toner på en låt – då blir det plötsligt fem guldstjärnor.

När man uppgraderat sina skills erbjuder medium fler grötiga ackord, en extra knapp att hålla reda på och ett högre tempo. Naturligtvis är Expert totalt omöjligt vid det här laget och Mother på Hard är en ren pina att ta sig igenom. De två senare lägena kör med fem knappar som skall plågas i turbotakt.

Man har att göra helt enkelt. Som tur är har man möjlighet att öva svårbemästrade spår i ”practice mode”. Där kan man mesa ur totalt och sänka hastigheten samt träna upp sig på specifika låtpartier.

På Live finns en hel drös nya låtar att köpa och ladda ner när man tragglat sig igenom de dryga sjuttio som hänger med i paketet. Dessvärre kan man onte köra multi över live, något som är helt ofattbart. Utvecklarna har säkert trasigt lama argument som ”Man skall träffas och spela på riktigt.” eller ”Man får inte in den rätta känslan över Live.” Mitt svar är: Gör om, gör rätt – patcha upp skiten!

Slutsats: Ett toppspel som skänker ömsom frustration och ömsom otvivelaktig metalglädje. Att x-plorern är en smula plastig tänker man inte på efter ett tag och det faktum att det faktiskt känns som att man på egen hand tuggar sig igenom klassiker som Hangar 18 och Heart Shaped Box är svårslaget. Många är till en början lite tveksamma till hela konceptet och även den gamla synttofsen kan ibland göra sig påmind om det vill sig riktigt illa. När den initiala frustrationen har lagt sig så är så gott som alla fast, fast, FAST i detta veritabla metalträsk. Kommentarer som ”Jag har fan spelat i hela mitt liv, skall det vara så jävla svårt att hålla reda på tre knappar helt plötsligt!” är inte helt ovanliga. Att spelet funkar utmärkt med öl skadar inte det heller.

Betyg: 5 – tveklöst!

Andra åsikter:

juni 19, 2007 Posted by | Spel | 1 kommentar

Test 2 – Kebabbaguette med pannbiff från Baguetten.

 

Ibland kan man helt enkelt inte hålla sig, då blir det franskt till lunch. Nere vid Korsvägen i halvcentrala Göteborg finns det ett gäng baguetterior som bjuder på det bästa som det snigelutrotande köket kan erbjuda, nämligen baguetter en masse!

På menyn, som inte skiljer sig så mycket åt mellan de olika mackhaken, finns allt ifrån cambozola med salami, via kebab och pannbiff till fjuttiga vegetarisk biff med majonäsgojs. Gillar man inte den ljusa, hederliga, varianten finns en grov historia samt chiabbatta och bull/thekakealternativ att tillgå. Det två senare fnyser man dock föraktfullt åt då de inte tillför något för den renlärige fransoswannabeen.

Priset är 25 kronor och då ingår en bubbeldricka på 33 cl. Tidigare var dessa alltid från Koala Lumpur eller valfri öststat, men då fulimporten av sötdricka stoppats erbjuds nu bara inhemska alternativ.

Kebabbaguette med pannbiff:

Första rätten ut på plan är en kulturell ”cross-kitchen”variant som blandar turkisk kebab och svensk pannbiff. Dessa två huvudingredienser tillsammans med lite grönfoder vilar rofyllt på en bädd av ädel, ljus baguette. 

Kebaben är i salladsform, vilket innebär att den är hoprörd med kebabsås. Du behöver således inte oroa dig för att den skall häva din skörbjugg, eller att tarmperistaltiken skall kicka igång på otillbörligt sätt pga extra fibrer av grönsaksslag. Kryddningen är lika utmanande som en 45-årig undersköterska i mysdress – dvs inte alls.

Pannbiffen är smakmässigt inte mycket att skylta med, den bidrar dock till helhetsupplevelsen genom att skänka lite köttig bulk till anrättningen. Det som dock kan sägas är att den femte smaken, umami, träder fram någorlunda och stolta allätare kommer att finna detta högst angenämt.

Grönsakerna är grönsaker, no more, no less. Tomaterna är en smula soggiga som så ofta är fallet när de legat och drällt undet ett lager gladpack i någon timme. Vad som saknades var möjligen ett par pfefferoni som den äventyrlige gladeligen ätit upp och musikalfantasten troligtvis plockat bort.  

Den vetgirige frågar sig nog vid det här laget hur helheten smakar. Delikat, är det korta svaret. Men med tanke på test-o-ramas tuggiga karaktär kommer naturligtvis även en längre utläggning:

Då smakerna och konsistenserna gifter sig i sann harmoni med brödet händer något magiskt! Det mesta känns rätt. Då de relevanta delarna av kostpyramiden i sakta mak passerar ner genom gastrointestinalkanalen fylls man av ett behagligt lugn och mättnaden kommer som ett lustfyllt brev på posten.

Summa summarum: Bra krubb, inte den ultimata franskbåten, men en bra bit på vägen.

Betyg: 4.

juni 19, 2007 Posted by | Mat och dryck | Lämna en kommentar

Test 1 – Kaffemaskinen på jobbet.

Många arbetsplatser har välsignats/förbannats av en automatiserad kaffemaskin, eller rättare sagt en hetdrycksmaskin, då mer än bara kaffe brukar serveras. Denna distribuerar någorlunda varma drycker till alla oss som vanemässigt måste ha en kopp med ljummet i närheten för att kunna prestera någorlunda på jobbet. Temperaturen varierar mellan skållhett och ”föga imponerande” dock måste den vara +55 grader celsius för att man inte skall behöva drabbas av legionella eller alltför kall dryck. Hursomhelst så står en hyfsat ny, men i min mening, inte särskilt deluxe, historia och skrotar i mitt fikarum. Det är denna och dess utbud som skall bedömas.

________________________________________________________________

Läs mer

juni 14, 2007 Posted by | Mat och dryck | 1 kommentar

test-o-rama

Välkommen och känn er för all del inte som hemma!

Det här är min alldeles egna blog. Inte för att det är så mycket attt skryta om nuförtiden då både kreti och pleti sitter och förpestar informationsmotorvägarna runtom i världen.

Hursomhelst så är den min och den kommer förhoppningsvis inte innehålla alltför mycket värdelös information om mig och mitt utan kommer att fokusera på diverse tester och listor. Lite Autistiskt kanske, men må så vara.

Enjoy!

juni 13, 2007 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar