Test 3 – Guitar Hero II – XBOX 360

Musikspel? Är inte det fjams som enbart hör hemma på den stackars PS2:a som bedrövligt nog hamnat i ett Datedoftande flickrum? Är det inte något som en gamer av rang fnyser åt samtidigt som han stampar sönder ett par Buzz-kontroller och stryper flickvännen med sladden till en Singstarmikrofon?

//Dansmattor lämnas åt sidan i detta resonemang då detta är mången pizzafrossande spelnörds enda möjlighet till hedervärd motion. En investering på knappa 1000 sek kommer att ge avkastning i form av uteblivna hjärtsvikter och insulinförskrivningar.//

Inte längre! Folket på Harmonix har välsignat oss med metal i spelform. Gitarronani för den som inte vill slita sina fingrar blodiga mot strängarna på en vanlig elgura och inte heller har den musikautistiskes lustfyllda förhållande till noter.

Konceptet är som följer: För 0.75-tusen kronor får man en gitarrkontroll, ett styck speldisk och två ark lagom rockiga stickers att smycka instrumentet med.

Hårdvaran: X-plorer handkontroll utformad som en mindre kopia av något slags Gibsonspektakel. Trådlös? Nej, dessvärre inte. Att man har mage att släppa ytterligare ett kabelanslutet jox till den slimma 360:n är något som inte kan tolkas som annat än en ren förolämpning mot konsolens trådlösa själ.

På halsen finner man fem olikfärgade knappar som nog hade mått bättre av att inte ha samma plastfärg och karaktär som duplolego. Lite metallic kanske? På gitarrkroppen i höjd med mickarnas placering finns ett svart strängsubstitut i form av en plastflärp som kan slås upp och ner. Vid basen hittar man en litet kontrollkit med digitalt styrkors, det gröna krysset, samt start- och backknapp. Hehe, och en whammybar, hehe. Maohahahaha!

När man för första gången slänger på sig eländet känns det lite muppigt och flashbacks från leksaksintrument på dagis susar förbi – inte särskilt metal!

Spelet:I grunden så skiljer sig inte konceptet så mycket från mindre värdiga musikspel. Man skall hålla nere toner och ackord med hjälp av knapparna på halsen samtidigt som man plågar fejksträngen. Detta skall i sin tur synkas med de olikfärgade pluttar som flyter längs en virtuell gitarrhals mot en… Näe det är verkligen helt retarderat att försöka beskriva undret i text när man kan se hur det ser ut på riktigt här. Fast så här grym blir man nog aldrig såtillvida man inte lider av aspergers.

Det är snyggt, ljudet är på topp och livet leker. Efter en stunds lirande har man helt förträngt kontrollens plastighet och samtidigt fångats av satans metalklor. Som grädden på moset eller pommesen till pajen, om man så önskar är spelets lysande Starpowermanöver. För att maxa ut sin poäng och våldföra sig på highscorelistan reser man gitarrhalsen 90 grader när man spelat nog antal stjärnsmyckade toner. Detta medför att skärmen blinkar blått och slickas av blå helveteslågor samtidigt som man kan få upp till 8 gånger standardpoängen för varje lyckat anslag.

Musiken: 70+ låtar, Nirvana, Reverend Horton Heat, Alice Cooper och Megadeth för att nämna några. Lite mer döds hade varit på sin plats, men ibland får man faktiskt nöja sig med en hyfsat grym låtvariation. Synken mellan figurerna på scen och musiken är godkänd, trots att sångaren nog kunde variera sin stil lite beroende på vilken låt som liras.

Multispel: Om du nu råkar ha en vän eller flera är unisont mangel en höjdare. När man spelar “back to back” ,där den ene kör basgången och du med Yngwiekomplex roddar upp solandet, tas termen grupprunk till tidigare oanade höjder. Till råga på allt måste man tajma resningen för att få till en gemensam starpower.

Hållbarhet: Tror att det mest hänger på kontrollen. Någon gång måste den slås sönder över lämpligt dött objekt eller husdjur och då är det finito. Det finns fyra svårighetsgrader: Easy, Medium, Hard och Expert. På Easy använder man bara tre av de fem tonknapparna och tempot är ganska makligt. Detta till trots stöter man initialt ofta på patrull. Färdighetsbetyget i form av stjärnor, 1-5, måste maxas, och kan knäckas hårt om man får 100% träffade toner på en låt – då blir det plötsligt fem guldstjärnor.

När man uppgraderat sina skills erbjuder medium fler grötiga ackord, en extra knapp att hålla reda på och ett högre tempo. Naturligtvis är Expert totalt omöjligt vid det här laget och Mother på Hard är en ren pina att ta sig igenom. De två senare lägena kör med fem knappar som skall plågas i turbotakt.

Man har att göra helt enkelt. Som tur är har man möjlighet att öva svårbemästrade spår i “practice mode”. Där kan man mesa ur totalt och sänka hastigheten samt träna upp sig på specifika låtpartier.

På Live finns en hel drös nya låtar att köpa och ladda ner när man tragglat sig igenom de dryga sjuttio som hänger med i paketet. Dessvärre kan man onte köra multi över live, något som är helt ofattbart. Utvecklarna har säkert trasigt lama argument som “Man skall träffas och spela på riktigt.” eller “Man får inte in den rätta känslan över Live.” Mitt svar är: Gör om, gör rätt – patcha upp skiten!

Slutsats: Ett toppspel som skänker ömsom frustration och ömsom otvivelaktig metalglädje. Att x-plorern är en smula plastig tänker man inte på efter ett tag och det faktum att det faktiskt känns som att man på egen hand tuggar sig igenom klassiker som Hangar 18 och Heart Shaped Box är svårslaget. Många är till en början lite tveksamma till hela konceptet och även den gamla synttofsen kan ibland göra sig påmind om det vill sig riktigt illa. När den initiala frustrationen har lagt sig så är så gott som alla fast, fast, FAST i detta veritabla metalträsk. Kommentarer som “Jag har fan spelat i hela mitt liv, skall det vara så jävla svårt att hålla reda på tre knappar helt plötsligt!” är inte helt ovanliga. Att spelet funkar utmärkt med öl skadar inte det heller.

Betyg: 5 – tveklöst!

Andra åsikter:

• Team Xbox
• Ign
• Gamespot