Test 1 – Kaffemaskinen på jobbet.

Många arbetsplatser har välsignats/förbannats av en automatiserad kaffemaskin, eller rättare sagt en hetdrycksmaskin, då mer än bara kaffe brukar serveras. Denna distribuerar någorlunda varma drycker till alla oss som vanemässigt måste ha en kopp med ljummet i närheten för att kunna prestera någorlunda på jobbet. Temperaturen varierar mellan skållhett och “föga imponerande” dock måste den vara +55 grader celsius för att man inte skall behöva drabbas av legionella eller alltför kall dryck. Hursomhelst så står en hyfsat ny, men i min mening, inte särskilt deluxe, historia och skrotar i mitt fikarum. Det är denna och dess utbud som skall bedömas.

________________________________________________________________

 

Det är så här som det borde se ut! Dessa glamkoppar stöter man dock aldrig på i jobbmiljön såtillvida man inte har Espresso House eller annan kaffekrämare som granne.

 

Coffee Fresh Pro Star är det “underverk” som kommer att avhandlas i den efterföljande textmassan.

Lite flashig är den nog när man för första gången kastar ett snabbt öga på den. Det kan i och för sig bero på att dess föregångare i fikarummet hade varit redo för pension redan ett par år innan den slutgiltiga resan in i evigheten. En Blåskimrande touchdisplay visar de alternativ som står till bjuds:

• Kaffe
• Espresso
• Cafe latte
• Cappuccino
• Latte macchiato
• Espresso macchiato
• Wiener melange
• Kaffechock
• Mjölkchoklad
• Tevatten

När man väl tummat in sitt val ställs man inför följande alternativ: Mjölk eller ej, samt en slide, eller slajd som man kanske stavar det, med vilken man kan ställa in önskad styrka.

Efter ett slutgiltigt tryck flödar vätskan ut och förgyller förhoppningsvis den törstiges vardag en smula.

Ok, nog tjafsat om apparateländet!

_______________________________________________________________

Kaffe: En någorlunda svartbrun sörja som smakar kaffe, vare sig mer eller mindre. Inte lika ettrigt och fränt som en kopp med pulversörja utan enbart tråkigt och intetsägande. Lite som att slicka på en klump betong med kaffesmak som står utanför kommunhuset i Borås en hyfsat varm sommardag.

Espresso: Joo, precis! Om det här är espresso så har scientologerna rätt och dödsguden Xenu kommer att ta över hela universum. Det här är till skillnad från kaffet, som faktiskt bryggs, en ren pulverhistoria, vars crema skulle få vilken barrista som helst att få hjärnblödning av pur förskräckelse. Smaken är fränt ettrig och det enda som det påminner om och de facto kan påstås vara är för starkt pulverkaffe.

Cafe Latte: Då var det dags för första meskaffevarianten. Jag har samma förhållande till Cafe Latte som till alkoläsk: Kaffe skall smaka kaffe utan en massa trams i och sprit skall smaka sprit och inte jumjumsaft. Gillar man inte den rena varan skall man hålla sig borta! Kaffe med pulvermjölk i är vad man får och det är kanske inte fy skam om man bor i 80-talets Ukraina, men här och nu – knappast. I vanliga fall hade jag sagt: Gör om, gör rätt!!! Nu blir det: Gör om, gör inte alls!!! Tråkigt, intetsägande och blaskigare än Borås en regning höstdag.

Cappucino: Fjantkaffe nummer två på listan! Espresso med mjölk och en massiv skumkrona. Njae så blev det visst inte. Kombinationen av pulverditon som ersättning för både espresso och mjölk resulterar i en mörjig blandning som måhända kan hjälpa den stackars ulcusdrabbade sate som längtar efter koffein, men för oss andra är det bara illa. Den misslyckade pulverkombon ser dessutom till att ens unkna kaffeandedräkt blir än värre och håller i sig betydligt längre.

Wiener melange: Jaha, så nu skall vi visst blanda in choklad också! Det handlar inte om kombinationen korv och den märkliga drogen “melange” som dyker upp i Frank Herberts “Dune”, utan om kaffe med mjölkchoklad. Tråkigt, men sant. Paletten som maskinen har att arbeta med är olika koncentrationer av bryggkaffe, pulverkaffe, pulvermjölk och choklad……… pulver, samt varmvatten. Som slutsats drar jag nu att det är bryggkaffe med mjölk- och chokladtrams som fläker upp min gom. Sött – check! Mjölkchoklad – check!, Kaffe – vet inte riktigt. Tramsigt värre – check!

Kaffechock: Samma som ovan fast utan mjölk. Funkar faktiskt förvånansvärt bra. Inte lika ettrigt sött utan bara fantasilöst och en smula illa.

Mjölkchoklad: Helt godkänt faktiskt. När man od:at på kaffet och magen blivit allmänt kinkig kan man utan problem vända sig till denna söta sidekick. Inte direkt ett krämigt under, men vem hade i ärlighetens namn förväntat sig underverk från detta vrak till maskin? Man får helt enkelt nöja sig med omdömet hyfsat.

Tevatten: Svårt att misslyckas med, kan inte bedöma huruvida vattnet besudlats av färden genom detta vidunders inälvor eller ej.

Espresso macciato: Espresso besudlad med enbart en gnutta mjölk. Med tanke på espresso- och mjölkpulvrets beskaffenheter kan resultatet inte bli annat än beige och vanskapt. Speciellt med tanke på att mjölkpulvret inte ens titulerats milk, eller milch på behållaren bakom den pseudoslimmade fasaden. Istället har den begåvats med det mer sanningsenliga namnet whitening – vad det heter på tyska kommer jag inte ihåg.

Latte macciato: Som föregående dryck fast tvärtom. Basen är nu något som aldrig kommer att passera som mjölk och som troligen inte heller får kallas mjölk utan att saken dras till domstol. Sedan fjuttas lite fränt espressopulver i och depressionen lägger sig som ett tungt täcke över din själ. De som möjligen kan tänkas uppskatta denna mixtur är folk som är så menlösa att de troligtvis försökt runda av kaffet med välling. Detta folk som ser kaffe som lite vardagsedge, men inte vill löpa linan ut och vars mest vågade bedrift här i livet är att tjuvlåna ungarnas Lordiplattor för att tuffa till sin vardag. Illa!

 

 

 

__________________________________________________________________________

Slutsats: Dryckerna var på sin höjd godkända och fyllde i vissa fall sin funktion helt ok, dock utan att få en att kippa efter andan av vällust. De tre grundläggande alternativ som man kan klassa som godkända var kaffe, tevatten och chokladmjölk. Den okynnige bubblaren var kaffechock, som sitt namn till trots inte är en espresso på steroider som ståtar med koffeinhalt av episka proportiioner, utan helt enkelt är en blandning av kaffe och choklad.

De övriga alternativen är resultatet av ett desperat donande med de fyra pulversorter som automaten har att förfoga över. Det hela blir tråkigt, ibland lite skrämmande, men framför allt äckligt. Det känns som att tillverkarna satt mycke cred till att ha många dryckesalternativ, trots att de flesta faller platt. Det kommer troligtvis finnas de som vurmar för Latte macciato, eller Wiener melange. Då dessa fans är den finnige praoeleven med noll koll på allt annat än Battlestar Galactica, eller den till åren komna tvillingsystern som ännu ej fattat att hon nog borde skaffa sig en karl, skrota syrran och åka till Rio, så kan de helt enkelt räknas bort.

Så den nya kaffeautomaten kan sägas vara en överambitiös bryggare med touchdisplay och hyfsat glassig front. Den brygger kaffe, häller vatten på kaffepulver (espresso), häller vatten på chokladpulver, bleker det drickbara och blandar hej vilt.